De flesta audiovisuella verk -vilken sort det än handlar om, filmer, serier eller tv-spel- kan recenseras genom att analysera och bryta ned varje del (bild, ljud, struktur, rytm, manus, teckning…) som separata bitar.
Och det finns andra -inte så många- som tvingar en att ändra metod.
Eftersom de är så sammanflätade och så väl kopplade till varandra att de känslor deras upplevelse skapar inte skulle vara desamma om någon del förändrades.
My Favorite Thing Is Monsters tillhör tydligt den andra gruppen.
Det är inte bara en serie: det är en kulturell produkt, en kreativ anomali och, framför allt, ett konstverk i ordets mest bokstavliga mening.
Låt oss börja med sammanhanget, för här spelar sammanhanget roll.
Emil Ferris började med den här boken när hon var 40, efter att ett myggbett smittat henne med West Nile-virus och gjort hennes “bra” hand förlamad. Hon kom inte från den vanliga kommersiella seriekretsen eller den mest ortodoxa indiescenen. Hon kom från illustrationens, designens och konstens värld.
Och det märks från första sidan.
Till råga på allt tog det, genom olika omvägar och förlagsproblem, 15 år innan boken publicerades.
Femton.
Det här verket är en handling av besatthet och motstånd.
Índice de Contenidos del Artículo
- Formella aspekter av verket
- Vad My Favorite Thing Is Monsters handlar om
- Vad som gör den här serien så speciell
- Slutsatser
- Vanliga frågor
- Är My Favorite Thing Is Monsters en konventionell serie?
- Måste man vara van serieläsare för att uppskatta den?
- Vad handlar berättelsen om?
- Är historien det viktigaste i boken?
- Vad är speciellt med den visuella stilen?
- Varför sägs det att det är ett obsessivt verk?
- Hur lång tid tog det innan boken publicerades?
- Vem är Emil Ferris och varför är hennes personliga historia relevant?
- Varför är monstren så viktiga i berättelsen?
- Är det en lång eller krävande bok?
- Vilken typ av läsare kommer att uppskatta den mest?
- Vilket budskap lämnar den bortom själva verket?
Formella aspekter av verket
Man märker det så fort man öppnar den: den visuella tätheten i teckningarna gjorda med kulspetspennor som imiterar en flickas skrivbok, återskapandet av konstverk med den tekniken, texterna…
Allt ger känslan av att stå inför något som arbetats fram till gränsen, utan eftergifter.
Märkligt nog blir en serie som verkar nischad till slut universell, och det är sällsynt att den inte tilltalar någon som tycker om konst. Eller en bra historia.
Vad My Favorite Thing Is Monsters handlar om
Och ändå är berättelsen, strikt sett, enkel: en flicka, Karen Reyes, lever i det farliga Chicago i slutet av 1960-talet och dras in i en utredning kring ett dödsfall i hennes hus.
Därifrån vecklas minnen, trauman, rädslor, sexualitet, identitet, rasism, våld och ensamhet ut.
Allt filtrerat genom blicken hos en flicka som uppfattar sig själv som ett monster och som i dessa monster inte finner något lovecraftianskt, utan snarare klassiska sådana (från film, pulp-magasin och populär föreställningsvärld), ett sätt att analysera världen.
Visst, berättelsen spelar roll, men den är inte det viktigaste.
Eller åtminstone inte för mig.
Vad som gör den här serien så speciell
För verkets tyngd och dess storhet ligger i teckningen. Och när jag säger teckning menar jag allt: komposition, textur, upprepning, besatthet, fulhet, skönhet och skräck som samexisterar på samma sida.
Ferris tecknar som om varje sida vore den sista.
Skolhäfte-stilen, de linjerade sidorna, marginalerna, fläckarna, överstrykningarna… är inget estetiskt trick: de är en del av berättelsen.
Den här serien “läses” inte bara; den utforskas.
Man stannar upp, går tillbaka, går vilse i ett hörn, i ett ansikte, i en bakgrund som berättar en annan historia än den i förgrunden.
Det finns sidor som nästan fungerar som målningar. Andra som emotionella kollage. Andra som intima dagböcker omöjliga att förfalska.
Resultatet är djupt ärligt.
Och därför, trots sina 400 sidor (en rejäl tegelsten), är det en bok för människor som uppskattar konst, varifrån den än kommer.
Du kan aldrig ha läst en serieroman i ditt liv och ändå fastna här tills du är klar.
Ferris talar om monster, ja. Men de verkliga monstren är inte de med huggtänder och klor. De är trasiga vuxna, obekväma tystnader -och dialoger-, normaliserat våld, socialt hyckleri, rädslan för att vara annorlunda.
Det monster som metafor är behandlat med enorm visuell och symbolisk intelligens. Precis som det verket berättar och det det låter var och ens fantasi fylla i på egen hand.
Slutsatser
Efter allt detta tror jag inte att det förvånar dig att jag rekommenderar verket till alla som tycker om konst, utan etiketter.
Självklart till alla som tror att serier “bara” är ett mindre medium. Så att de kan förstå vilka höjder föreningen av bild och text, som är specifik för detta medium, kan nå.
Och också till den som tror att allt i livet redan är avgjort vid 40.
För efter att ha läst den här boken och sett vad den har åstadkommit visar sig de idéerna vara irrelevanta.
| Fält | Uppgift |
|---|---|
| Titel | My Favorite Thing Is Monsters |
| Originaltitel | My Favorite Thing Is Monsters |
| Författare | Emil Ferris |
| Manus | Emil Ferris |
| Teckning | Emil Ferris |
| Översättning | Montserrat Meneses Vilar |
| Spansk utgivare | Reservoir Books |
| Originalutgivare | Fantagraphics |
| År för originalutgivning | 2017 |
| Utgivningsår i Spanien | 2018 |
| Utgivningsdatum i Spanien | 5 april 2018 |
| Sidor | 432 sidor i den spanska utgåvan / 416 sidor i originalutgåvan |
| Format | Häftad i den spanska utgåvan / paperback i originalutgåvan |
| Genre | Serieroman, auteurserie, mysterium, thriller, skräck, historiskt drama |
| Land | USA |
| Huvudpersoner | Karen Reyes, Anka Silverberg, Deeze, Marvela, Sam Silverberg |
| Miljö | Chicago, slutet av sextiotalet |
| ISBN / EAN spansk utgåva | 9788417125639 |
| ISBN originalutgåva | 9781606999592 |
Betyg
För vem är den
✔️ För den som tycker om konst oavsett format.✔️ För läsare som värderar visuellt berättande lika mycket (eller mer) än historien.
✔️ För den som söker ett särpräglat och annorlunda verk.
✔️ För den som vill njuta mer av att utforska än av att läsa.
✔️ För den som fortfarande tror att serier är en mindre konstform.
För vem är den inte
❌ För den som vill ha lätt och snabb läsning.❌ För den som behöver en intrig framför allt annat.
❌ För den som söker ett klassiskt verk.
❌ För den som fortfarande tror att serier är en mindre konstform.
Vanliga frågor
Är My Favorite Thing Is Monsters en konventionell serie?
Nej. Även om det formellt är en serie fungerar det mer som ett allkonstverk. Text, teckning och struktur är så integrerade att en separat analys gör upplevelsen fattigare.
Måste man vara van serieläsare för att uppskatta den?
Nej. Det är ett verk som särskilt rekommenderas för människor som uppskattar konst i allmänhet, även om de inte läser serier. Faktum är att det ofta överraskar dem mest som kommer utan fördomar mot mediet.
Vad handlar berättelsen om?
Huvudpersonen är Karen Reyes, en flicka som lever i Chicago i slutet av 1960-talet och blir indragen i utredningen av ett dödsfall i sitt hus. Därifrån behandlar berättelsen teman som identitet, trauma, rasism, sexualitet, våld och ensamhet.
Är historien det viktigaste i boken?
Historien är relevant, men den är inte huvudaxeln. Verkets verkliga tyngd ligger i teckningen och i hur den visuella formen bygger berättelsens mening.
Vad är speciellt med den visuella stilen?
Hela boken är tecknad med kulspetspenna och imiterar en flickas skolhäfte. Marginaler, överstrykningar, upprepningar och fläckar är inte ett gratis estetiskt grepp, utan en aktiv del av berättandet.
Varför sägs det att det är ett obsessivt verk?
För att varje sida är arbetad till detaljens yttersta gräns. Den visuella tätheten, upprepningen av motiv och återskapandet av klassiska konstverk med samma teknik förmedlar en tydlig känsla av kreativ besatthet och motstånd.
Hur lång tid tog det innan boken publicerades?
Hela processen tog omkring 15 år, på grund av förlagsproblem och projektets egen natur. Den tiden är avgörande för att förstå verkets djup och särart.
Vem är Emil Ferris och varför är hennes personliga historia relevant?
Emil Ferris började med den här boken runt 40 års ålder, efter att ha drabbats av förlamning i sin dominanta hand. Hon kom inte från den vanliga serievärlden, utan från konstens och illustrationens värld, något som starkt präglar slutresultatet.
Varför är monstren så viktiga i berättelsen?
Monstren fungerar som metafor. De representerar inte fantastiska varelser, utan mänskliga verkligheter: trasiga vuxna, vardagligt våld, socialt hyckleri och rädslan för att vara annorlunda.
Är det en lång eller krävande bok?
Ja. Den har omkring 400 sidor och kräver långsam läsning. Det är inte en serie att läsa snabbt, utan en att utforska, stanna upp vid och gå tillbaka till.
Vilken typ av läsare kommer att uppskatta den mest?
Alla som är intresserade av konst, visuellt berättande och verk som inte passar i enkla kategorier. Särskilt rekommenderad för dem som tror att serier är ett mindre medium… och vill ändra uppfattning.
Vilket budskap lämnar den bortom själva verket?
Att serier kan nå extremt höga konstnärliga nivåer och att det inte bara är möjligt att börja ambitiösa projekt vid 40 (eller senare), utan att det kan leda till extraordinära verk.
Lämna ett svar